Carl-Gustaf Lilius
1928 – 1998, Hangö, Finland
Skulptör, målare, tecknare, grafiker, författare, poet, filosof, samhällsdebattör
Radio och tv
Utställningar
Föreläsningar
Böcker och artiklar
Baltikum
Självcensur
Tibet och Tjetjenien
Sovjetpsykiatrin
Kvinnors och barns mänskliga rättigheter
Barnsoldater
Flyktingfrågor
Diktatur och korruption
Finlands Konstakademis skola, skulpturklassen 1948-1952
Studieresor till Väst- och Sydeuropa, Indien och Nepal
Över fyrtio egna utställningar i Finland
Utställningar i Sverige, Norge och Frankrike
Representerad i museer och privata samlingar i Finland och utomlands
Nio utställningar under det sista verksamma året, maj 1997 – augusti 1998
Utanför alla partier och trossamfund
Handlade helt i enlighet med sitt samvete
Offentliga skulpturer
Fågeln, Lenore, Molnkvinnan och Skyddsängeln, Hangö
Danserskan och The World Dance, Åbo
Fågelkvinnan, monument till minne av Jarl Hemmer, Vasa
Lara, Korsholm
Cordula, Helsingfors
The Mermaids, m/s Silja Serenade
Tidigt i sin karriär som konstnär beslöt sig Carl-Gustaf Lilius för att samla på sina egna verk, med målsättningen att en dag grunda ett museum. Detta betydde inte att han inte sålde av sina verk – tidvis sålde han mycket bra, i synnerhet under 1980-talet fram tills lågkonjunkturen slog till – men väl att vissa verk aldrig var till salu. Det betydde vidare att han sparade på sina skisser, inte bara för att själv kunna gå tillbaka och begrunda idéer och utkast utan också för att för andra visa arbetsprocessen. Det betydde slutligen att han också sparade på misslyckade bilder, för att själv kunna analysera vad som var misslyckat, och för att andra ska kunna göra samma sak. Misslyckanden är nämligen en förutsättning för att kunna lyckas.
Carl-Gustaf var verksam inte enbart som konstnär. Han intresserade sig för politik, såväl i stora världen som i lokalsamhället. Han engagerade sig speciellt i frågor som berör yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Till detta hörde att han engagerade sig i såväl Finlands presidenters ageranden som i hur hans hemstad Hangö utvecklades.
Bildkonst, ansåg han, erbjuder inte tillräckligt precisa medel för att verka inom det området, därför måste också skrivandet bli en viktig del av hans arbete. Information fick han genom att regelbundet läsa ett stort antal tidningar och tidskrifter från många länder. Böcker var också viktiga, han var en ivrig lånare på bibliotek och byggde småningom upp ett eget omfattande bibliotek med betydande samlingar kring sina specialämnen, som filosofi, konst och museer, Tibet-Kina-Indien, korruption, psykiatri – i synnerhet sovjetpsykiatri, Baltikum, flyktingfrågor, m.m.
Under många år var han en av mycket få, ibland den enda, som här i landet regelbundet tog upp problem rörande mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och Finlands agerande, som västerländsk demokrati, i sina relationer till denna granne. Han kom att kallas Finlands enda dissident, en beskrivning han inte själv uppskattade. I jämförelse med de mödor en sovjetisk dissident utsattes för var det en överdrift som ändå innehöll ett korn av sanning.
Tidvis sågs han därför som en mycket besvärlig person, men år 1988 fick han som den första motta Hangö stads nyinstiftade kulturpris, och år 1991 erhöll han Statens Informationspris.
Hans erfarenhet som Finlandsbarn i Sverige under Vinterkriget var av största betydelse: han sade att det för honom bevisade att människor, både som enskilda individer och genom sin stat, kan hjälpa andra människor som tvingas fly från sina hem och sina länder. Som vuxen befattade han sig kontinuerligt med flyktingfrågor, både som tänkare och som aktivist.